Fajv

Det här är vår adoptivkatt. Vi kallar honom sötboll. Ibland. Ibland kallar vi honom snöboll, och ibland sötnos. Vi kunde inte bestämma oss mellan sötnos och snöboll. Det här är sorgligt. Vi har sett honom i området i 9 år. Han har antagligen haft ett hem förrut. Men inget kärleksfullt sådant. För nu bor han på gatorna. Helt själv. I nio år har han bott på gatorna utan hem. Men i höstas började han söka oss mot vårat hem, eftersom att vi har katter. Det var så sorgligt så vi började ge honom mat. Och som vi visste fortsatte han komma till våran altan och vänta på mat. På sommaren när vi satt ute och åt, fick han massa rester. Men nu på vintern har vi bara ställt ut torrfoder till honom. Sen har vi byggt en koja på en kvadratmeter, där vi har en liten korg och en mjuk filt. Där innte ställer vi också maten, så att den inte ska bli blöt. Han är väldigt skygg, särskilt i människors närvaro. Han har fått helt rätt syn av människan. Människor är hemska djur. I alla fall många. Nu talar jag om människan allmänt förstås, och inte personligt. Stackars katt. Men nu har han det relativt bra. Han har mat och en liten egen koja, som han kan gå ut och in i när han vill. Men det enda den stackars katten behövde, redan från början, var lite kärlek, som ingen var beredd att ge. Men tro det eller ej, han får en hel del kärlek från oss, trots att vi har tre andra katter att försörja med kärlek. Vi går ut ganska ofta och kelar med honom, för han vet att vi är ofarliga. Han älskart det. Många tror att djur inte har den sortens känslor. Men jag VET att de har det. Gud. Det här vart nästan som en dikt. Men den kanske är lite så. Den har ett budskap i alla fall. Jag önskar att alla människor tänkte såhär angående djur. Tyvärr är det ju inte så, men Gud vad jag vill att det ska vara så! Så nu tycker jag att ni som läser det här, kan ta till er, för ni kanske har användning av det senare i livet. KÄRLEK.